Jag gick upp för att gå på toaletten några timmar innan denna dag började på riktigt. Kl var strax innan halv fem- När jag kom ut från toaletten mötte jag Vinci och Fredrik som kom in efter en promenad. Det rullade lite tårar ner för Fredriks kinder och han sa "vi har varit på promenad" Vi kramades hårt och gick sedan och la oss, Vinci sov redan djupt igen. Detta är första gången jag sett Fredrik gråta någonsin och det kändes så bra. Bra att även han vågar vara svag inför mig och inte alltid behöver vara riddaren på den vita hingsten som tar hand om mig. Tjugo minuter över sju tyckte Arwin att det var dags att vakna, han satt i sin säng och ropade tills jag inte hade något annat val än att gå upp.
Det är soligt idag, svalt och oerhört tungt att andas. Skulden känns som betong att andas och sorgen gör fysiskt ont överallt. Efter att mina två bebisar ätit frukost tog jag på Vinci kopplet för att gå ut. Arwin blev jätteledsen så han fick följa med. Det blev en promenad på nästan tjugofem minuter som normalt sett, eller bara för några månader sen tog 10-12min. Vi strosade lugnt i solskenet, Arwin skrattade och lekte tittut och Vinci verkade riktig lycklig där han gick och viftade på svansen. För ett ögonblick glömde jag allt tungt och njöt av solen och lugnet då det plötsligt knastrade till under min fot. Jag började storgråta, jag hade trampat ihjäl en snigel... Det kanske är så det är att vara Gud, man har så mycket att tänka på att man missat ett och annat liv här och där, vissa kanske också går spårlöst förbi. Jag känner fortfarande inte att jag har rätten att göra det som förväntas av mig idag. Naturen är så fulländad på så många sätt så varför tar den inte och fixar detta med. Arwin hade kunnat komma ut med näsan på rumpan och örat på foten vilket inte skulle vara konstigt egentligen, men han kom ut helt perfekt som nästan alla barn som föds. Naturens fulländning. Folk föds och folk dör och naturen fixar allt detta hur bra som helst och nu ska jag komma och lägga mig i...
Jag fick Astma medicin i helgen och mår mycket bättre men har fortfarande förkylningen kvar även om jag kan andas igen. Arwin är också förkyld, han sover mycket är gnällig och är snorig. Eller så tyder gnälligheten på att han han känner av den tryckta stämningen här hemma. En del av mig vill stanna tiden helt och hållet just nu och bara ligga och krama Vinci, medan den andra delen vill att allt ska vara över. Just nu leder del 1 så jag ska nu lägga mig i soffan tillsammans med Vinci och glömma att tid finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar