Jag har just upptäckt att jag blivit en klassisk hemmafru, idag har vi promenerat med hunden. lagat mer barnmat och frusit in och lagat ännu mer mat. Tvättat, dammsugit, fixat med blommorna, hängt tvätt, bytt lakan i sängen osv. Än så länge funkar det att göra sånt. Arwin är fullt upptagen med att åka efter mig och om man inte gör det så upptäcker han innemiljön här hemma, så han kräver inte min uppmärksamhet hela tiden. Pedagogen i mig är nöjd med dagen. Arwin har tränat grovmotorik genom att åka runt på golvet och hoppa i hoppgungan i dag. Han har sovit och bearbetat intryck. Vi har varit ute och tittat på snön och kännt hur det känns när det blåser in snö i ansiket. Han har fått dansa till olika trytmer och plinkat på pianot för att undersöka ljud. När jag lagat mat har Arwin också fått vara med, genom att undersöka alla ofarliga matredaskap vi har. När han absolut inte ville bli matat till middagen så klädde jag av honom och han fick äta själv. Jag fick stödmata lite med en sked medan han själv försökte äta med en egen sked. Ner i maten kommer skeden och in i munnen fast maten hinner trilla av på vägen. Kladdigt värre men han fick träna sin finmotorik iallafall. När detta övningsmoment var klart var det dags för ett bad och sedan sanera köket. Arwin somnade före klockan åtta ikväll men en flaska kvällsvälling.
Nu måste jag kommentera pedagogiken som till stora delar verkar ok. Men är det inte för stora krav på Arwins simultankapacitet? Att både äta och borsta håret samtidigt har inte ens jag, mej veterligt, klarat av. Men jag växte ju upp under grottiden och det är väl nya tongångar nu. På tal om toner förstår jag att det nu börjar komma ut skön musik ur ert instrument som väl ännu inte fått någon stämning kan jag tro. Här hemma börjar det morras över att ingen Arwin visat sig här sedan länge, minst en månad sedan. Här krävs bättring hälsar Farfar.
SvaraRadera