Lär man sitt barn att älska? Eller är kärlek medfött? Om man älskar sitt barn så mycket som man någonsin kan kommer han då våga att älska när han lever sitt liv? Jag tror att många älskar på ytan och inte riktigt vågar göra det på djupet och det är väl den djupa kärleken man vill ge sitt barn, eller förmågan att ta tillvara på den. Jag är fulltmedveten om att det jag nu skrivit låter väldigt flummigt....Men jag tycker det är viktigt hur flummigt det än är.
Jag har precis nattat Arwin. När jag pussat honom på kinden, sagt att jag älskar honom och sov så gott och klappat honom en sida gång på kinden, greppar hans lilla hand min. Ett stort leende glittrar mot mig och han säger umgä innan han vänder sig om och somnar. Om det inte är kärlek vet jag inte vad det är... Nu tror jag i o f att jag är lurad... Jag hör någon skratta, någon har inte alls somnat...
Så nu sitter min lilla Prince charming här brevid och vill också skriva. Nu ser han inte ens trött ut. Ibland måste man ju bara pussa på honom! Jag får skriva en annan dag. Jag tror att vi går ut med Vinci på nattkissen nu. Så går vi och lägger oss tillsammans och drömmer om pappa. Snart är han hemma igen! Vet dock inte om Arwin uppfattat han han är borta. Jag tror fortfarande att han lever i en värld där man inte finns om man inte syns. Nu ökar skrattsalvorna så han somnar nog snart! Dags att väcka Vinci!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar